135 kilometer grus, stigar, snacks och oväntade strandkossor – en rapport från en dag då cykeln fick bestämma riktningen (nästan hela tiden).

Det började som en ganska enkel idé: “Jag cyklar tvärs över Skåne.” Från Simrishamn till Bjärred. 135 kilometer. Låter ju inte så farligt, eller hur?
Spoiler: det var långt. Men det var också fantastiskt. Och lite knasigt.

Morgon i Simrishamn – strandstart med hjulen i sanden

Klockan var tidig, solen började precis värma upp luften och vågorna rullade lugnt in över stranden. Det var dags att rulla västerut – från Simrishamn till Bjärred. 135 kilometer grus, skog, kaffe och förhoppningsvis inte alltför många omvägar. En perfekt sensommardag för ett riktigt cykeläventyr.

Kustgrus, strandängar och kor som inte bryr sig

Redan efter några kilometer hade jag sällskap. Några kor stod och glodde vid strandkanten, helt obrydda av min förvånade reaktion “oj, hej!” (de svarade inte). Jag höll mig till gruset, de höll sig till gräset. En tyst överenskommelse.

In i skogen – där stigarna är smala och pulsen hög

Efter lite mer grus och några snälla landsvägskilometrar dök det upp en skylt: Gårdslösaleden. Lät trevligt. Jag vek in och insåg ganska snabbt att det var skogsäventyr på gång. Smala stigar, löv på marken, rötter och en liten känsla av att man kanske skulle haft en MTB. Men kul var det!

Fika för hjältar – gourmetkorv och Varma koppen först, kaffe vid sjön sen

Ingen långtur utan fika. Första stoppet blev något som borde finnas på varje cykelmeny: varmkorv, en mugg Varma koppen och lite choklad. Serverat på ett stenbord i skogen – enkel komfortmat som värmde både mage och humör.

Senare, när benen börjat kännas lite sega och landskapet öppnade upp sig mot en stilla sjö, blev det dags för andra akten: kaffe på stormkök. Solen låg lågt, vattnet låg spegelblankt och kaffedoften spred sig i sensommarluften. Det här, det är cykellyx på riktigt.

De sista milen – när kroppen är trött men själen sjunger

Efter 100 kilometer börjar kroppen småprotestera. Men när stigarna blir vackrare, ljuset mjukare och GPS:en säger att målet närmar sig, då trampar man ändå. Sista biten gick i skymning, med pannlampa tänd och en känsla av “nu händer det!”. Och så, till slut – Bjärred. Hav igen. En brygga. Och en ganska trött men glad cyklist.

Vad behövs för en sån här dag?

• En gravelbike (gärna med däck som inte hatar rötter)
• En någorlunda fungerande kropp
• Stormkök och koffein
• GPS-spår eller väldigt stark intuition
• Glatt humör och förmågan att skratta åt mjölksyra

Och framför allt…

För mig handlade det inte om fart eller Strava-rekord. Det handlade om att få vara ute, cykla genom landskap som hela tiden skiftade, dricka kaffe i solen och hälsa på kor.

Skåne från kust till kust – det blev en dag att minnas. Med glimten i ögat, vätska i flaskan och choklad i väskan.