Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt tanken: “Nästa vecka blir det lugnare. Då ska jag hinna cykla ordentligt.”

Och visst – ibland blir det lugnare. Men oftare än inte… blir det bara mer.

Det är som att kalendern lever sitt eget liv. Möten skjuts upp, barnens aktiviteter flyttar runt, jobbet drar iväg. Plötsligt är det torsdag kväll och jag har fortfarande inte fått till den där rundan jag tänkte ta i måndags. Igen.

Små luckor som försvinner

Det är inte det att jag inte längtar ut. Tvärtom – jag vet ju hur bra jag mår efteråt. Pulsen, skogen, känslan av att kroppen vaknar till liv.

Men jag väntar på rätt tillfälle. När jag har mer tid. När det är mindre stressigt. När jag kan ta en riktigt lång tur.

Och medan jag väntar… så cyklar jag inte alls.

Det blir aldrig “helt rätt”

Jag börjar inse att det där perfekta tillfället sällan kommer. Det är alltid något. En deadline. Ett regnväder. Någon som behöver skjuts.

Och ju längre jag väntar, desto högre blir tröskeln. Det känns som att det måste bli något “värt” att byta om för. Som att 90 minuter inte räcker – när det egentligen gör hela skillnaden.

Bättre med en kort tur än ingen alls

Så nu försöker jag tänka om. 40 minuter i skogen efter jobbet är inte en nödlösning – det är en seger. En kort sväng på grusvägen innan middagen är inte för lite – det är just det jag behöver.

För varje gång jag kommer ut, även om det är kort, så påminns jag om varför jag älskar det här. Och det räcker. Det räcker så det visslar om det.

Att ta vara på tiden som faktiskt finns

Jag kommer säkert fortsätta tänka “nästa vecka blir det lugnare” då och då. Det är mänskligt. Men jag ska bli bättre på att inte låta det bli en ursäkt.

För det finns nästan alltid en halvtimme någonstans. En liten lucka mellan allt annat. Och det är dags att börja ta den – istället för att vänta på något som kanske aldrig kommer.

Ses vi ute på stigen? Om så bara för en liten sväng.