Det var en sån där vinterdag när soffan nästan vinner. Några minusgrader ute. Snö på marken. Men ändå – där stod cykeln i förrådet, redo. Och då kände jag det där suget.

Så jag bestämde mig: idag blir det en tur.

Lager på lager – och lite envishet

Det tog sin lilla tid att komma ut. Underställ, tröja, jacka, buff, vinterhandskar – det blir en ritual i sig. Fingrarna var stela redan innan jag klev ut. Men jag vet hur det brukar vara – bara jag kommer iväg så vänder det.

Och mycket riktigt: efter tio minuter hade kroppen vaknat till. Värmen kom smygande, andningen hittade sin rytm. Därefter gled jag in i det där välbekanta flytet.

Spår i snön och ett nästan magiskt ljus

Stigen var täckt av packad snö, med några isiga partier där skuggan låg kvar. Jag körde med dubbdäck – och det var jag tacksam för. Vid flera tillfällen kände jag hur greppet höll, just när det annars hade kunnat släppa. Det gav en trygghet, vilket gjorde att jag kunde slappna av och njuta mer av turen.

Solen stod lågt och skogen badade i ett gyllene ljus. Snön gnistrade och tystnaden var total. Inga joggare, inga hundar, inga andra cyklister. Bara jag och vinterspåret.

Det gick inte fort, och det behövde det inte göra heller. I stället handlade det om att vara där.

Efteråt – den där nöjda känslan

Tillbaka vid bilen var kinderna rosiga och fötterna lite frusna – men huvudet klart. Jag hällde upp en kopp kaffe från termosen, och bara stod där en stund. Lyssnade på tystnaden.

Det blev inte en lång tur. Men det blev en tur. Och den gjorde hela dagen bättre.