Andra veckan är gjord. Och den var… lite mer avslöjande.

Jag testade att mata in träningspassen i ett AI-verktyg för att få en mer objektiv bild av hur det faktiskt såg ut. Det är lätt att känna att man följt planen, men datan är mindre förlåtande.

Och ja – det bekräftade det jag redan anat.

Återhämtningspassen är fortfarande min akilleshäl. Jag har svårt att hålla nere pulsen. Det är nästan provocerande hur lätt det är att glida upp i zon 3 när det egentligen ska kännas som att man knappt tränar alls. Det sitter nog mer i huvudet än i benen. Att cykla långsamt kräver disciplin på ett sätt jag inte riktigt var beredd på.

Intervallpasset då? Där föll jag åt andra hållet. Inte dåligt – men lite för ostrukturerat. Jag körde på känsla mer än på tydliga intervaller. Det blir lätt så på MTB när terrängen “bestämmer”, men jag ser värdet i att faktiskt hålla mig till upplägget. Det finns en poäng med att vara konsekvent, inte bara köra hårt.

Men det fanns också något positivt.

Lördagens längre pass kändes… lättare.

Inte dramatiskt. Inte så att jag flög fram. Men det fanns en annan typ av ork. En jämnhet. Mindre “dippar” där benen plötsligt känns tomma. Det kan vara inbillning. Två veckor är egentligen för kort tid för att dra några slutsatser.

Men det kändes som något.

Och ibland räcker det.

Så just nu är läget:

• Jag behöver bli bättre på att hålla igen.
• Jag behöver strukturera intervallerna tydligare.
• Och kanske, kanske börjar kroppen svara lite redan.

Vi fortsätter.

Det här är fortfarande inget quick fix-projekt. Men det börjar kännas som att jag är på väg åt rätt håll – även om det går långsamt. Och kanske är det just det som är poängen.