Det blev en sån där vecka igen. Inte nödvändigtvis för att jobbet var överfullt, utan mer för att det tog all mental energi som fanns att ta av. När huvudet är någon annanstans blir träningen svårare att få till, även om tiden egentligen finns.

Jag fick acceptera att det blev fler vilodagar än planerat. Och det är väl okej. Det är lätt att stirra sig blind på planen, men ibland är det viktigare att bara få till något än att få till allt.

För helt stilla stod det inte. Några pass blev det ändå, och varje gång jag väl kom ut kändes det som rätt beslut. Det är märkligt hur motigt det kan kännas innan, och hur självklart det känns så fort jag väl kommit ut.

Helgens långpass bjöd däremot på något helt annat – märklig pulsdata. Siffrorna stämde inte alls med känslan i kroppen. Pulsen stack iväg i konstiga toppar och plötsligt hade jag noterat en ny, betydligt högre maxpuls än tidigare. Lite väl hög för att kännas trovärdig.

Jag började misstänka att pulsbandet höll på att ge upp. Det har trots allt hängt med i över 15 år nu. Inte konstigt om det börjar ge upp. Jag testade att byta batteri i ett sista försök att få ordning på det, men innerst inne känns det som att det är dags att gå vidare.

Så nu lutar det åt ett nytt pulsband. Det ska faktiskt bli intressant att se om det ger en mer rättvis bild – och kanske till och med ny insikt om hur kroppen jobbar.

Veckan blev inte som planerat. Men den blev ändå av. Och just nu får det räcka.