Det blev visst två veckor mellan inläggen den här gången.

Inte för att utmaningen har stannat av. Snarare tvärtom. Nu känner jag att något faktiskt håller på att förändras på riktigt.

Inte bara i huvudet. Utan i kroppen.

Det märks på passen. Jag återhämtar mig snabbare efter backar och hårdare partier. Pulsen känns mindre “stressad”. Det finns lite mer ork kvar även när benen börjar protestera. Den där känslan av att kroppen jobbar med mig istället för emot mig börjar dyka upp oftare.

Och kanske mest intressant av allt: siffrorna börjar röra sig åt rätt håll.

Vilopulsen har sakta börjat krypa neråt. VO2 max-värdet pekar uppåt igen. HRV:n håller sig stabil. Inga extrema förändringar, inga mirakelkurvor. Bara små trender som börjar synas när man tittar över tid.

Det är nästan lite frustrerande egentligen.

För jag vill gärna att förbättringen ska kännas dramatisk. Som ett film-montage där allt plötsligt klickar efter tre träningspass och en inspirerande spellista.

Men verkligheten verkar mest vara:

lite bättre sömn
lite fler lugna pass
lite mindre stress
lite fler dagar där jag faktiskt kommer ut ändå

Och sedan, plötsligt, inser jag att kroppen svarar.

Det som också slagit mig är hur långsamt kondition byggs upp när man inte längre är 25. Det går fortfarande. Absolut. Men kroppen verkar vilja ha konsekvens mer än intensitet. Den bryr sig mindre om enskilda superpass och mer om vad man gör vecka efter vecka.

Det är nog där jag är nu.

Inte i någon enorm transformation. Inte i “peak fitness”. Men i något som känns hållbart.

Och kanske är det egentligen det som är målet. Inte att maxa allt. Utan att känna att kroppen fungerar lite bättre i vardagen. Lite mer energi. Lite snabbare återhämtning. Lite mindre motstånd.

Små saker.

Men just nu känns de ganska stora ändå.

Förra inlägget hittar du här:
Vecka 4 – När tankarna drar åt annat håll